Martyrer fra den første kristne tiden

Fra nettsiden til Kristi Uppstandelses Ortodoxa Församling, i Göteborg, som hører til Antiokias ortodokse patriarkat, har vi hentet denne interessante artikkelen fra den første kristne tiden. Søndag 4. september er minnedag for biskopmartyren Babylas i denne kirken:

Biskopsmartyren Babylas och de tre pojkarna Urban, Prilidian, Eppolonias och deras mor Christodoula dog som martyrer under kejsaren Decius (249-251). Då han vistades i deras stad Antiokia arrangerade kejsaren en stor festival för att hedra de hedniska gudarna. Samtidigt firade den heliga och gudfruktiga biskopen i Antiokia, Babylas, den Gudomliga Liturgin i kyrkan, där han bad för sin flock och lärde den att modigt genomgå alla slags vedermödor för tron ​​på Kristus. Efter sin vedervärdiga avgudadyrkan ville Decius se firandet av de gudomliga mysterierna, och beslutade att gå in i kyrkan och genom sitt besök orena Herrens helgedom. Nyheten om detta nådde biskopen, och han, som inte ville tillåta ogudaktighet i Guds tempel, gick ut för att möta kejsaren och blockera vägen till kyrkan för honom. När kejsaren försökte komma närmare kyrkan dörrar knuffade den helige Babylas bort honom med händerna, så att kejsaren var tvungen att avstå från sitt uppsåt. Han ville hämnas på helgonet direkt, men såg den stora skaran av kristna och fruktade att det skulle bli upplopp då.

Nästa dag gav den arga kejsaren order att sätta eld på den kristna templet, och att föra biskop Babylas inför honom. På frågan om varför han skulle förolämpa den kejserliga värdigheten, och inte låta kejsaren gå in i kyrkan eller ge honom den respekt som kom av hans position, svarade den helige biskopen: ”Den som skulle resa sig upp mot Gud och vill vanhelga hans helgedom – en sådan man är inte bara värd ingen respekt alls, men har blivit en fiende till Herren.”

Kejsaren krävde att den helige biskopen skulle tillbe avgudar och på så sätt lösa in sina brott gentemot kejsaren, annars skulle han möta avrättning. Men då kejsaren blivit övertygad om att martyren skulle förbli orubblig i sin tro, befallde han sin militära befälhavare Victorinus att sätta honom i tunga kedjor och leda honom genom staden i förnedring. Till detta svarade den helige martyren: ”Kejsare; för mig är dessa kedjor så vördade, som din kejsarkrona är för dig, och lidandet för Kristus är acceptabelt för mig, på samma sätt som den kejserliga makten är det för dig, döden för den odödliga kungen för mig är lika önskvärd som ditt liv är för dig.”
Vid biskop Babylas rättegång var tre unga bröder, som inte ville överge honom även i denna svåraste stund. Då kejsaren såg dem frågade han: ”Vilka är dessa barn?” ”Det här är mina andliga barn,” svarade helgonet, ”och jag har uppfostrat dem i fromhet, närt dem med en utbildning, odlat dem med vägledning, och här i små kroppar inför dig är dessa stora unga män och perfekta kristna. Testa och se.”

Kejsaren försökte på alla möjliga sätt att locka ungdomarna och deras mor Christodoula till att förneka Kristus, men förgäves. I raseri gav han sedan order om att piska dem var och en enligt det antal som motsvarade deras år. Den första piskade de med tolv slag, den andra tio, och den tredje sju. Efter att ha sänt iväg mor och barn tillkallade bödlarna åter biskopen och berätta för honom att barnen hade förnekat Kristus. Men lögnen avslöjades snabbt och blev utan framgång. I raseri befallde bödeln sen att alla martyrer skulle bindas fast på ett träd och brännas med eld. Men helgonen visade ett orubbligt mod, och kejsaren fördömde dem slutligen till död och martyrskap genom halshuggning med svärd. Detta var ca. år 251.